Social Gemenskap

Gemenskap – en förutsättning för välmående

Varje människa kan känna sig ensam någon gång i livet. På ett djupare plan är vi alla ensamma med våra allra innersta tankar, känslor och upplevelser. Men även om ingen helt kan dela vårt allra innersta har vi ett behov av att kunna tala med någon om vad vi tänker, känner och varit med om. Vi kan behöva berätta om våra känslor av glädje och tacksamhet men även av sorg, uppgivenhet och frustration, mm. Att inte ha någon att dela sina tankar och känslor med kan vara svårt och smärtsamt.

Som människa har vi även ett grundläggande behov av att vara del av en grupp eller ett större sammanhang. Som del av en grupp kan vi känna oss uppskattade och värdefulla och bli bekräftade för den vi är. Det är även i relation till andra som vi upplever mening och glädje i tillvaron. Även vår identitet formas i samvaro med andra och vi utvecklas genom samspel under hela livet. Delvis av detta skäl utvecklas vi ofta som mest i relation till andra.

Vi är inte skapta för att vara socialt ensamma under längre perioder. Om vi känner oss utanför eller ensamma kan vi med tiden utveckla oro, ångest, nedstämdhet och/eller depression.

Att tillhöra en grupp eller ett socialt sammanhang har visat sig vara en av de viktigaste faktorerna som förlänger livet.

I Storbritannien kan du som patient få ”social aktivitet” utskrivet på recept (sk SAR). Detta borde även införas i Sverige, på grund av de många positiva effekterna som social gemenskap ger för vår hälsa.

Olika former av ensamhet

Man brukar börja med att definiera ensamhet utifrån om den är frivillig eller ofrivillig (Folkhälsomyndigheten, 2023). Ofrivillig ensamhet innebär att vi saknar sociala kontakter och/eller nära relationer, eller att de som vi har inte räcker till. Alla kan vi någon gång i livet drabbas av ofrivillig ensamhet, till exempel när vi går i pension, vid skilsmässa, om vår partner går bort, om vi flyttar till en ny ort där vi inte känner någon, eller när barnen flyttar ut. Ofrivillig ensamhet kan även uppstå när någon blir utfryst eller mobbad i skolan, på arbetet eller i familjen.

Man brukar även skilja på objektiv och subjektiv ensamhet (Folkhälsomyndigheten, 2023). Objektiv ensamhet innebär att vi är ensamma i praktisk/faktisk betydelse, dvs vi saknar vänner, familj, släktingar att umgås med, och vi saknar en social kontext, såsom ett arbete, studier, föreningsliv, sportsammanhang, kyrklig samvaro eller dylikt. Vi lever mer eller mindre helt isolerade och har inga dagliga kontakter med andra människor.

Subjektiv ensamhet innebär att vi känner oss ensamma, även om vi kanske bor och lever med en eller flera andra (t ex en partner, syskon, föräldrar, barn osv). Kanske har vi inte någon att göra roliga saker med, eller så har vi ingen att anförtro oss till och dela våra innersta tankar med.

Objektiv ensamhet handlar om att vara mer ensam eller isolerad jämfört med andra. Subjektiv ensamhet handlar däremot om att känna sig ensam, det vill säga uppleva att man skulle vilja ha mer eller bättre kontakt med andra människor. Den ensamheten kan bero på att man saknar en livskamrat eller nära vänner, eller för tillfället inte har någon att umgås med eller dela upplevelser med. (Din Psykiska Hälsa, 2023)

Vidare brukar man skilja på emotionell, social och existentiell ensamhet, vilka kan beskrivas på följande sätt:

Emotionell ensamhet innebär att man saknar nära relationer eller en kärlekspartner att dela sina innersta tankar och känslor med och anförtro sig åt på djupet.
Social ensamhet innebär att man saknar sociala nätverk och sammanhang, men framförallt att man saknar band till vänner eller bekanta som man känner samhörighet med och kan anförtro sig åt.
Existentiell ensamhet står för en djupare form av ensamhet; en känsla av att ingen på riktigt kan förstå ens känslor, tankar och upplevelser; att innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Om en människa under en längre tid upplever ofrivillig ensamhet kan hen vartefter tappa både livslust och kraft. Livskraften är nödvändig för att bibehålla god hälsa. När vår sinnesstämning vänder nedåt – till exempel av känslor av ensamhet och utanförskap – börjar kroppen vartefter reagera. Olika symtom kan uppstå, såsom magont, huvudvärk, ryggont, tryck över bröstet eller andra fysiska symtom. Vi kan få förhöjd puls, ökat blodtryck, värksymtom och förhöjda värden av olika stresshormoner, såsom kortisol och adrenalin. När vi befinner oss i ett stresstillstånd under en längre tid (pådrivet av det sympatiska nervsystemet) kommer de kemiska balanserna i kroppen att rubbas och förändras. Ju längre tid som detta tillstånd pågår, desto mer påverkas vi på olika plan. HUR vi påverkas är individuellt och beror av vilka känsligheter och grundförutsättningar som vi har, både psykiskt och fysiskt. Psykiskt kan man drabbas av oro, ångest, nedstämdhet eller depression. På det fysiska planet kan vissa personer drabbas av huvudvärk, migrän, magont eller diffus värk. Andra kan få yrsel, tinnitus, domningar eller ilningar mm. Ytterligare andra kan få förhöjt blodtryck, förhöjda blodsockervärden eller minskad insulinkänslighet. Oavsett symtom är detta tillstånd viktigt att åtgärda och ”vända” så snart som möjligt. Men, om upplevelsen av ensamhet och utanförskap är grundorsakerna till det försämrade måendet finns det lyckligtvis god hjälp att få (se avsnitt längre ned).

Vad ökar risken för ensamhet?

Vilka är riskfaktorerna för att drabbas av ensamhet? Studier visar att följande omständigheter ökar sannolikheten för att man ska uppleva ofrivillig ensamhet:

Att bli änkling/änka, vilket kan minska lusten eller orken att träffa vänner och bekanta, samt förändra kontaktnätet om partnern stod för merparten av detta.
Att genomgå en skilsmässa eller separation, särskilt om partnern stod för (majoriteten av) de sociala kontaktytorna.
Att byta arbetsplats och uppleva det som svårt att bygga upp nya kontakter.
Att flytta till en ny ort där man inte känner någon tidigare. (Med tiden kan det byggas upp nya kontakter, särskilt om flytten innebar en ny arbetsplats eller studier.)
Att barnen flyttar hemifrån och man upplever tomhet och saknad av samvaron med dem.
Att sköta omsorgen av anhörig, vilket minskar möjligheterna att själv vara socialt aktiv.
Ett funktionshinder, vilket (till en början) kan minska förmågan att vara fysiskt aktiv utanför hemmet.
Att drabbas av en psykisk sjukdom, vilket kan minska lusten och orken att träffa vänner, familj och bekanta.
Att hamna i ett missbruk, t ex av alkohol eller droger, vilket gör att man lättare drar sig undan eller inte har samma kapacitet att engagera sig socialt.
Att vara ensam förälder och inte ha någon partner att dela barnets uppväxt med och/eller någon annan vuxen att spendera helger och lov med, vilket kan skapa känsla av ensamhet.
Att bli utsatt för mobbing i skolan och på arbetsplatsen, även nätmobbing (som ökar idag). Även skärmberoende ökar risken för ensamhet, dvs när skärmtiden tar över det sociala livet.

Det är viktigt att komma ihåg att alla påverkas olika av att vara ensamma. Vissa har ett stort behov av ett brett socialt umgänge, medan andra trivs bra med att vara ensamma i relativt stor utsträckning och att ha få sociala kontakter.

Vi kan uppleva stor ensamhet trots att vi har många sociala kontakter och nära relationer – och även i andras sällskap. Det viktigaste är hur vi upplever vår sociala situation, dvs om den är önskvärd och frivillig, eller inte.

Alla människor behöver uppleva att de är en del av ett positivt socialt sammanhang, genom att tillhöra en grupp som ger mening och glädje i tillvaron. En hög känsla av sammanhang leder till både bättre psykisk och fysisk hälsa. (Källa) Samvaro har en lugnande effekt på hela människan (Källa).

Långtgående ensamhet och social isolering kan få allvarliga konsekvenser för vår psykiska och fysiska hälsa. Studier visar att ofrivillig långvarig ensamhet kan leda till ångest, rastlöshet, irritation, depression, smärtproblem, sömnproblem, orkeslöshet, försämrad självkänsla, minskad livslust, sämre levnadsvanor och försämrat immunförsvar, men även till ökad risk för demens och för tidig död. (Se bl.a. källa)

Hur kan man minska sin ensamhet?

Vad kan man göra för att uppleva mindre ensamhet eller helt bryta känslorna av ensamhet och utanförskap? Här följer några värdefulla råd:

Fundera på vad du tycker är roligt och som går att göra tillsammans med andra. Kanske är det promenadgrupper eller en sport, t ex dans, yoga, gympa eller styrketräning i grupp? Eller kanske har du ett intresse som du vill utveckla genom kurser (via Studiefrämjandet, Medborgarskolan eller liknande), t ex körsång, målning, keramik, textilarbete, schack eller fotografi? Det finns också klubbar där man kan utöva specifika intressen med andra, t ex fågelskådning, paddling eller konstresor. Fundera över om du har ett intresse som går att göra i grupp!
Om du behöver samtalsstöd för att komma ur negativa eller låsta tankebanor och dela jobbiga känslor kan du söka dig till din vårdcentral och be att få hjälp av en kurator eller samtalsterapeut. (Medicinering kan ibland hjälpa att ta sig ur en depression eller hopplöshetskänslor, men det är sällan någon långvarig lösning.)
Om du är intresserad av mer existentiella eller andliga frågor kan du utforska olika sociala aktiviteter hos Svenska Kyrkan, andra religiösa samfund eller liknande föreningar. Kyrkan har ofta gruppaktiviteter utöver gudstjänsterna, såsom stickcaféer, retreater, sånggrupper, odyl.
Om du har släktningar eller andra familjemedlemmar som du litar på och uppskattar kan det finnas en stor möjlighet att få gott stöd av dem. Ibland glömmer man bort att man faktiskt kan be om hjälp av personer i sin familj eller släkt.
Om du har en arbetsplats att gå till, eller tidigare arbetsplatser, kan du fundera på om det finns någon person som du känner förtroende för och som du skulle kunna kontakta. Kanske kan ni ta en fika eller träffas över en lunch.
Om du bor i ett lägenhetshus eller har nära till andra grannar kan du fundera över om det finns någon vänlig granne som du skulle kunna höra av dig till. Kanske är det någon äldre person som skulle bli mycket glad över att få besök och någon att samtala med.
Att skaffa ett husdjur, till exempel en hund, som sällskap kan minska ensamheten. Ett husdjur kan få dig att känna dig behövd och kan också hjälpa dig att träffa nya människor utanför hemmet.
Erbjud din hjälp till andra, till exempel genom volontärarbete, ungdomsverksamhet eller andra sociala satsningar via Röda Korset eller liknande organisationer. Att vara behövd kan hjälpa oss att flytta fokus från oss själva till någon annan och därmed öka vår känsla av egenvärde, meningsfullhet och självförtroende.
Att vara aktiv i sociala medier kan ibland leda till nya kontakter, möten och sociala events. Men sociala media bör användas med sunt förnuft, så att man inte känner större utanförskap och ensamhet.
Till sist, försök att ta vara på tillfällen för spontana möten och samtal i vardagen. Stanna gärna upp och växla några ord med människor som du träffar. Kanske är det bara ett vänligt leende eller ord (såsom hej eller tack) till någon på bussen eller i affären, eller en kort pratstund med en granne. Man kan alltid kommentera vädret om man inte kommer på något att säga.
Kom ihåg, det är inte mängden sociala aktiviteter som är avgörande utan kvaliteten på relationerna, dvs känslan av närhet och tillhörighet (KI.se, 2015).

Det viktiga är inte om en människa har många personer omkring sig, utan om hur man upplever sin situation. Man kan känna sig ensam trots att man har både vänner och familj, och samtidigt inte ensam om man bara har några få personer att ty sig till i livet. Det är med andra ord den ofrivilliga ensamheten som kan påverka oss negativt, inte den frivilliga.

Sociala aktiviteter och upplevelser av gemenskap ger många hälsofördelar, både psykiska och fysiska. Bland annat frisätts ”lugn-och-ro-hormonet” oxytocin och andra goda endorfiner i kroppen. Kroppen får slappna av medan hjärnan kan få ökad stimulans.

Fakta om social gemenskap och ensamhet

Varför känner man sig ensam?

När man befinner sig i ofrivillig ensamhet upplever man en stark saknad av en eller flera av följande:

Någon att kunna anförtro personliga tankar, känslor eller livshändelser med.
En kärlekspartner att vara fysiskt nära och dela sitt liv med.
Någon att dela glädje och gemensamma intressen med.
En grupp att känna samhörighet och tillhörighet genom.
Kontakter generellt i livet, t ex pga begränsad kommunikation.

Hur stor är ensamheten i Sverige?

Att känna sig ensam är vanligare än man tror, och något som kan drabba oss alla i olika grad under perioder i livet. Cirka 11-13 % av personer över 77 år känner sig ofta eller alltid ensamma och denna nivå har legat relativt stabilt över de senaste decenniet (källa). Samtidigt visar studier att 11% av alla 15-åringar i Sverige ofta eller alltid känner sig ensamma, enligt Folkhälsomyndigheten (2019). Ungdomarna är den grupp som uppvisar lika hög eller högre subjektiv ensamhet som personer över 70 år i Sverige.

Hur påverkas vår hälsa av ensamhet?

Att känna sig ofrivilligt ensam kan orsaka samma sorts stress i kroppen som vid en akut fysisk fara. Stresshormoner utsöndras, musklerna spänns, det sympatiska nervsystemet aktiveras, pulsen och blodtrycket höjs, mm. Allt detta sker för att stödja vår ”fäkta/fly/frysa”-respons. Problemet är dock att vi befinner oss i ett långvarigt inre stresstillstånd, som hålls igång av våra tankar och känslor av otrygghet, sårbarhet, oro och ångest. Om tillståndet blir mycket starkt och långvarigt kan det resultera i diverse hälsobesvär, inklusive depression, hjärtinfarkt och stroke, och i extrema fall till att man inte längre vill leva.

Vad kan du göra som vän?

Om du har någon i din närhet som du tror lider av ensamhet kan du göra flera viktiga saker för att hjälpa hen att ta sig ur sin ensamhet. Här kommer några tips:

När du träffar personen, visa dig intresserad, le med hela ansiktet och ställ frågor för att visa intresse och nyfikenhet kring hur personen har det.
När du passerar någon, till exempel på arbetsplatsen eller i skolan, passa på att le, heja och säg något vänligt, till exempel ”Vilken fin blus eller slips du har!”, eller ”Så roligt att se dig!”.
Om du har en nära släkting eller vän som tros uppleva ensamhet, hör av dig via telefon, sms eller mail för att visa att du finns där.

Några kloka tankar från Röda Korset

”Ofta förknippas ensamhet med avsaknaden av nära vänner och bekanta, eller en kärlekspartner eller familj att dela tankar och känslor med. Men det är också vanligt att känna ensamhet om man upplever sig annorlunda, inte känner sig sedd eller förstådd eller inte hittar någon mening med livet. Ensamhet kan alltså inte räknas utifrån antalet sociala kontakter eller relationer. Du kan känna dig lika ensam med ett stort socialt nätverk som om du har få sociala kontakter. Att känna sig ensam betyder inte att du saknar social kompetens.” – ”I perioder av livet kan vi alla ha behov av egen tid eller avskildhet, till exempel för återhämtning och reflektion om man gått igenom en större livsförändring eller kris.” – ”Det är däremot viktigt att den självvalda ensamheten inte leder till en långvarig social isolering som sedan blir svår att komma ur.” (Rödakorset, 2023)

Författare: Anna Brismar och Kerstin Brismar (2024). Foton via Unsplash.com.